Det hölls möte i en av stadens parker.

Den där man passerar mot bron och där ljuset reflekteras så starkt från vattnet och från glashuset på andra sidan vattnet.

Det hölls ett möte när hösten blev kall och gräset vitt.

Ett möte om hur man klarar av avsaknaden av värme

och om skadade hjärtan som fortfarande glöder

och om svidande ögon i den bitande vinden.

Och alla andra bara rusar förbi, rusar hem

men de höll sitt möte för att hålla kylan och ensamheten

borta för en liten stund

jag tillbringar mina dagar med att läsa gamla namn

och sammanställer lista på lista

över platser jag aldrig varit på,

över platser jag aldrig kan besöka,

så som de varit i den situationen som listan berättar om.

Jag reser mellan platser på papper

mellan gamla mikrofilmers svarta och vita skärpa, grynighet och otydlighet

drar jag mig fram och tillbaka mellan åren

för att nångång, i hopp om att nångång,

hitta nån sorts gömd, eller i alla fall glömd, skatt.

Är det en sanning jag söker

eller bara ett tidsfördriv för ett eller ett halvt liv?

Tror jag att det finns något att avtäcka,

eller är det tusen bitar i ett pussel som måste fogas samman på rätt sätt,

för att skapa något,

visa något,

något som aldrig skådat dagens ljus

i just den formen jag har format detta något?

Det kanske aldrig har funnits,

det kanske aldrig har varit så?

Det kanske inte finns nåt därute för mig att hitta.

Jag har packat väskan

                      Jag har sagt hej och hejdå

Stapplat och vandrat

                      Om vartannat

Strukit bort tårar

Med baksidan av smutsiga händer

Mina smutsiga händer

Jag har krypigt bort

                      Jag har hoppat fram

Över sten och myr (fast och flytande i mitt liv)

                      Undrat om min väg

är Min och var den leder

                      Om alls någonstans

                      Om alls var som helst

Jag har pratat färdigt

                      Jag har aldrig sagt nog

Bitit mig i tungan

och fingret av smärtan, rädslan och ilskan

Tassat runt askan

                       för att stanna i elden

                      och precis tvärt om

Jag har trasat sönder

                      Jag har lagat något

Och på alla ömma punkter på min kropp

                      Och alla andras

Har jag tryckt och klappat

Tiden går och det här

är allt jag kan prestera just nu.

Pappret fylls av formler som du måste lära dig att förstå

Gatorna fylls med snö och det är svårt för alla att ta sig fram

Huvudet fylls med tankar du inte vill tänka på

Och staden fylls med människor

men ingen som pratar med dig.

Himlen töms som ditt hjärta

och allt sprids ut och försvinner

under folks fötter.

En annan stad i ett annat land

Och det är så långt hem nu.

Det finns en vän någonstans men hon är långt borta nu

Det finns en gata som du känner men du kan inte ta dig dit

Det finns en sång du sjunger men du har glömt alla ord

Och det finns ett hjärta långt inne

men du blundar för varje slag 

Gator töms som ditt huvud

men ingen glömmer så lätt

fast du tror du kan.

En annan stad i en annans hand

Och kanske är du hemma nu.

De har krossat stenarna

i stenkrossfabriken utanför fönstret

och jag krossar mina drömmar varje dag

när jag sitter i den stora tankefabriken och inte klarar av

att leverera, att komma på nåt otänkt.

Och det blir aldrig nåt,

det kommer inte ut nåt

av allt det jag gör.

Jag samlar, tänker, letar, hittar.

Men ingenting att bygga

nåt av till den stora fabriken i söder

fabriken för tankar

och för krossade drömmar.

Det samtalades på alla möjliga språk

Grupper av människor

Klungor av uppspärrade ögon

Samtalen

som oroliga gick mellan husväggarna

hustaket som föll ner över oss alla

som den första snön över den gråsvarta asfalten.

Jag är rädd för orden

Det var jag inte tidigare

Fast nu ljuger jag

Jag har alltid varit rädd för dem

För vad de ska bevisa

För vad de kan få mig att visa

Men jag har alltid hållit dem nära inpå,

Lekt med orden i hemlighet

För att på nåt vis slippa stå där bredvid dem sen

För jag är rädd för orden

För vad de ska bevisa

Liten men stor, hem igen

Hem igen

till min barndoms myggbett.

Tillbaks igen

till mina unga drömmar som jag glömde (eller kanske tappade bort)

när jag for.

Drömmar om då

som jag redan passerat nu.

 Omärkbart.

bara att vara här

kan få mig att gråta.

Jag känner mig för gammal

och för ung

som om jag växt ifrån allt

men ändå är fastvuxen här.

Som jag - helt förändrad.