När jag var liten lekte jag i en glänta i skogen. Det var som en öppning i skogen, där hade någon levt ett liv. Jag minns inte om det fanns några som helst grunder eller spår från bebyggelse men öppningen vittnade om det i sig. Nångång sa nog någon att det var en gammal boplats. Jag minns inte att jag någonsin reflekterade över att någon hade bott i min glänta, att någon kanske hade hämtat vatten eller vattnat sina djur i plurret. Att någon svettats för att gräva upp dikena som vi hoppade över och la båtar i, att någon slagit gräset som sedan växte upp och var ett hav som vi vadade igenom. Jag reflekterade nog aldrig över det och inte senare heller under min uppväxt. Inte vad jag vet. Inte vad jag minns.

Några kilometer bort från gläntan i skogen där jag lekte som barn har massa andra barn lekt och sprungit i skogen. I Krusenbergs skogar fanns antagligen också bäckar att hoppa över och träd att klättra i och där lekte nog torparungar och där bodde torparfamiljer och kanske kan deras liv och brukande ha lämnat platser som min barndomsglänta. Men jag har aldrig riktigt brytt mig tidigare. Var torparna och torpen har varit i hela mitt liv vet jag inte. Kanske har det med att jag på somrarna varit mycket uppe i Dalarna med en helt annan social historia eller är det bara så att jag aldrig frågat eller undrat. Jag minns inte att jag läst om dem i böcker eller sett dem på TV. Jag har aldrig tyckt om böcker som utspelat sig i ”historiska perioder” eller fascinerats över gamla grejer egentligen, vad jag minns, även om jag är riktigt sentimental och nostalgisk av naturen, men bara över korta tidsavstånd och personlig historia.

Men förresten, i min resa i mig själv kanske jag kan hitta en del reflektioner över äldre tider, även om det inte rört torp. Kanske har jag någon gång undrat över höladan som stod på ett gärde, det måste ha varit en gammal äng, ovanför min farmors sommarstuga i Gopa i Dalarna. Jag minns hur jag och min syster lekte i höet som då fortfarande slogs och lades in där. Sen slutade ängen att slås och ladan att fyllas med hö. Och jag minns skosulorna som låg under det gamla timmerhusets glesa gråa grund. Någon sa att det bott en skomakare där som klippte till sulor, eller var det bara min fantasi som sa det? Undrar om jag reflekterade över varför han skulle ha bott i en hölada med en horisontellt tvådelad dörr? Jag minns att jag lekte att det var ett stall.

Nu är jag sentimental och får en klump i halsen varje gång jag läser om ett öde i en backstuga eller ett torp. Men jag gråter för vad som helst nu för tiden, det är så jag lever och lär.

Vätterns kalla blågröna vatten slår upp mot stenarna utanför slottet

och jag sitter skyddad innanför glas och murar,

med tunga bojor och krav.

Men jag kan fortfarande känna

starka vårvindar som rusar upp vattnet i vågor

och stark vårsol som smälter snön på slätten.

Och jag kan fortfarande se kallt marsvatten

som väter stenarna

och dimblå skogsberg

Långt, långt där borta

Träden ser ut att frysa och längta, tålmodigt

med sina grenar fastfrusna och fastväxta 

i konstiga, stela poser.

Som om de blivit överraskade av vintern.

Som att de varje år lyckas förtränga

den stora sjöns förödande kraft

att förstena och kristallisera

genom sin

våta kyla.

Kan marssolen befria oss alla,

Mig från bojorna

Sjön från kylan

Slätten från snön

Och träden från isen?

idag bultar mitt hjärta

för bruna fält

och för elstängslen, skogarna och bäckarna

för stugorna, snöfläckarna och rådjuren

de smala vägarna

mellan höjderna som reser sig med husen

väldigt ödmjukt ur åkrarna

för skogsbeklädda släntar

och för enbevuxna hagar

små fabriker med korrigerad plåt,

ruttnat trä i falurödfärg och

svara, gröna, blåa tak

för solen som gör gräset grönt när vintern aldrig kommer

idag bultar mitt hjärta

för det som jag gång på gång

tycks ta för givet