Jag lämnar allt där där

När bussarna börjar skrika

är det bäst att lämna staden.

Alla steg man tar räknas ändå inte

bara de som görs framför eliten.

Jag har inte tid för mina vänner längre.

Där perrongen tar slut växer blommorna fram.

Det luktar antagligen sorglig härlig sommar, tjära och sten.

Men jag kan inte känna nåt för jag är instängd i en tub av tid och metall

Men jag längtar inte längre bort, eller hit, lika mycket

Och jag lämnar den här staden när bussarna skriker och

mellan hägg och syren, en tid som inte längre existerar.

De gräver ut och bygger nytt

på alla ställen där de hemlösa bott.

Kan man kalla hemlösa för hemlösa

när de skapat sig en egen värld, ett eget hem, av papper och plast?

De bygger nytt och gräver bort

alla försök att sätta bo och finna lugn

med nya hus för mer transaktioner, mer ting

krymper världen för vissa.

Jag minns de gamla övergivna

och sedan återkoloniserade skogsdungarna

med gamla trädgårdsväxter

och nya människor

jag minns känslan av att trampa in i något

privat.

Nu gräver de bort och nytt och bygger nytt och bort

alla mellanrum.

Alla kreativa mellanrum försvinner

i ett byggmoln av ljud och damm.

Kvar står alla vi som bott och levt och tänkt

i mellanrummen

mellan vägarna,

mellan tårarna,

mellan solarna,

mellan orden,

mellan träden,

mellan rummen.