Old friends

det var länge sen jag hörde av dig

lång tid sen du hörde av mig kanske.

Vår tid flyger väl iväg som alla andras.

Och jag försöker bara att andas i blåsten.

Som du.

Det är så mycket nu.

Och det var så länge sen

vi verkligen sågs.

Jag försöker bara klara av alla bestyr. Att inte misslyckas.

Som du.

Och det var så länge sen jag och du träffades.

Alla har så fullt upp med sitt.

Du med ditt, jag med mitt.

Jag försöker bara leva så ofta jag kan.

Som alla andra.

Som du. 

Mellan kväll och natt

    känner jag mig för

mellan ljus och mörker    

    kanske jag vågar tänka klart

mitt emellan hägg och syren

    blir jag rädd för mig själv.

det är så vackert

    men jag kan bli blind

av allt som jag tänker

Och nu när allt är så vackert

att jag inte vågar säga ett ord.

På en madrass i mitt rum tar sommaren sakta slut,

på en madrass i mitt hus tog hösten sin början.

Sittandes på en madrass i mitt rum kan jag sakta andas ut,

det är samma sak som händer.

det blir alltid så här som nu.

Och jag känner igen allt,

som ett sug eller ett sår

som aldrig läker och bara svider. 

fast inte så farligt, inte så ont. 

bara ett sår.

Det är bara regn regn regn som finns just nu.

När jag ser bortom gräset är ändå allt annat blött.

Och vattnet verkar inte ta slut 

på rätt länge nu.

        Om jag tittar på klockan tar tiden bara ännu längre tid.

Och när allt bara är regn regn regn och blöta droppar

vart tar solen vägen då?

När allt bara tar tid

vart försvann det korta underbara ögonblicket?

    Nu är allt evigt långt.

Går tiden långsammare när det regnar

fastnar sekunder, minuter och timmar i dropparna 

och faller med dem till marken

innan de hinner gå?

och därför förblir nästan ogjorda

        kommer så sakta fram framåt

när de jämt slås ner i marken

Av våta droppar.

Och tiden som aldrig tar slut blir inte värdefull

och regnet som inte upphör

blir aldrig nåt annat än det som drar ner, ner, ner oss.  

Den lilla valpen försökte vrida på sin lilla porslinsnacke när skriket från andra sidan hördes.

De stela ögonen ville se

För en gångs skull. Ville se liv och inte bara sjukdom och död.

Den hade suttit för länge på fönsterbläcket och stirrat in i sjukhussäng efter sjukhussäng

Rakt in i tapeten den snuskgula, sjukhusgula tapeten

Och systrar som kom och gick

Och släkt som kom och gick

Och liv och död som gick och kom

I den ordningen - alltid

Men på andra sidan gården i huset mitt emot

Fanns ett annat slags liv

Och porslinssjälen ville så gärna veta vad som hände där.

Ångest levde där men de skrattade i köken och bar upp billigaste pastan i plastpåsar

Stressen levde där

Varje dag varje dag kanske

Men inte som här, varje dag likadan

På andra sidan gården fanns en sorts gnista

Här fanns bara hoppet om döden.

Sjuka hjärtat, trötta kroppen

Ibland känns mitt hjärta sjukt

och kroppen

som om den håller på att kvävas.

Allt jag ser är för nära

och för långt bort

och jag når ingenting.

Ibland känns mina fingrar

och fötter så stela

och munnen som om den fastnat i fel läge.

Allt jag aldrig haft dyker upp och skriker

och jag når ingenting.

Inte ens mig själv. 

Det är nu jag tvingas gå

Inte ramla!

Inte snubbla över fel ord

Inte falla!

Inte såra

inte såras

Inte klamra sig fast. 

Svag och grå himmelsfärg

som bleker mitt jag

Iskalla vindar in i min märg

och får mig svag

Allt har samma nyans

gräset går i grått

När ska våren komma till sans

och vintern stänga dörren och visa att den gått?

Allt gör mig så trött.