Vi satt längst in i den där baren med alla ljuslyktor och

mörkret omslöt oss med sitt regn.

Det var december och vi konstaterade

att livet rann för oss alla och att tiden verkligen gick.

Vi har följts åt genom flera år, genom olika adresser och liv.

Vi brukade lägga Stockholm under oss.

Vi har fortfarande språket kvar mellan oss.

Jag tror på fler kvällar längs med gatorna, kaféerna och barerna

De billiga mathaken och solen i ögonen där vi går.

Jag med min tunna hud

och för många tårar

drar fingrarna längs med

kalla fönstret

och fastnar vid

solen som lyser

och sjunker bakom träden.

Det bildas svarta streck

över hela himlen

men alla löv har fallit

och jag kan äntligen dra in luft

i lungorna

för att klara det här

ett tag till.

Jag har slutat hålla för andan nu.

Jag andas friska luften och varma ljuset.

Märkte ni att jag inte tog in någon luft?

Märktes det att jag stod i skuggan av höga huset och låga solen?

Jag har slutat hålla för ansiktet nu.

Jag torkar tårarna för att det känns bättre.

Märkte ni att de tog slut på något vis?

Och märktes det att jag faktiskt skrattade vissa dagar och vissa nätter?

Jag har slutat önska mig blå.

Jag tänker både bakåt och framåt.

Märkte jag att det var svårt att tidvis gå helt ensam på vägen?

Märktes det att jag alltid ändå försökte gå mot ljuset?

(somliga saker ändras aldrig)

Jag har slutat gråta för framtiden.

Jag skriver på papper

men det känns som att jag

skriver i sand.

Allt är så flyktigt (”betrakta ordformen flyktigt. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande.”)

som rinnande bäckar

eller snön som faller mot en våt gata i våra varma vinterstäder

Det lämnar inga spår

Och inte jag heller.

Dumma dumma Kattla som bara försvinner från mitt liv och jag kan knappt andas ibland man går och håller sig går och håller inne allt bara för att man måste leva men jag vill egentligen bara skrika och gråta och förbanna hela världen för jag behöver faktiskt min lillasyster min lilla jobbig snälla fina störande bästa katt min lilla Kattla mer än vad någon annan kanske förstår och jag vet inte men det känns som att man inte får vara ledsen men jag kan faktiskt inte jobba och allt är bara skit och gråa himlar och löven börjar bli gula och det ska vara en vacker tid men det blir inte vackert för allt är bara saknad och regn och kallt och vad gör du nu lever du ens lilla lilla katt?

Jag minns tidigare sommarlov
Med ändlösa dagar på biblioteket
och Myrornas.
Alla böcker jag lånade, köpte, läste
Alla världar jag gav mig in i
Lät mig ge mig in i.

Stillastående sommarluft
sommarregn
sommarblåst i folktomma
Sommaruppsala

Under gamla sandaler
varma kängor
la jag hela Uppsala
i dagar
i veckor

Det luktade
sommartomma Uppsala
och våt torr asfalt
alla blomdofter som kom och gick
Ett soundtrack utan ljud
som knöt alla minnen tätt tätt inpå

Och åren flöt som Fyrisån
Lindarnas sega gator
höll mig på plats
när vinden drog in
och jag bara ville bort

Under tunna sommarskor
Under tjocka vinterskor
bredde Uppsala ut sig
alltför kort för mina växta ben

Nu vill jag bara ha tid och de där somrarna som aldrig tog slut
framför mig.

Han sitter där, alltid ensam

På fiket som funnits jämt

Han köper alltid samma sak

och stirrar på samma punkt.

- nånstans mellan fönsterrutan

och världen där utanför

fastnar blicken.

Det finns flera som honom

och de småpratar ibland

men de är alla lika ensamma

när de går därifrån

Den stora kaffekoppen är tömd

glassglaset är tomt

mackan uppäten

vaniljhjärtat slut

Tiden släpar sig fram

varje dag på fiket

med alla de andra ensamma människorna,

och han i sin egen ensamhet

Idag är dörren är öppen

och fåglarnas skrik hörs ända in.

Han sitter vid den öppna dörren

men luften når honom ändå inte

han sitter alltid inne

alltid inne

Idag hörs fåglarna

det är ingen vacker sång

idag känns minnena

det är ingen vacker sång

Skjortan sitter ledigt

och han funderar på när det blev såhär

att tiden började spelas ut

på fiket nere vid vattnet

med alla de andra ensamma människorna

och han i sin egen ensamhet

Och servitriserna det gör sitt bästa

med halva leenden och ord

men när de går hem går de till ett hem

och när han går hem längtar han hem

nästan på en gång

Nu reser han på sig

och lämnar glaset i utbyte mot ett ord.

Det är jag

och de värmländska skogarna

i timmar och mil

bara jag

och en stjärnklar himmel

på den smala hala vägen

Det är dalar

och berg och skogar och sjöar

övergivna hus och stora avstånd.

Det är bara jag

och iskristaller på bilens tak

och hålen i grusvägen

Bara jag

och de värmländska skogarna

bara jag

och på en dag

blir jag bara jag.