Senaste inläggen
Jag lämnar allt där där
När bussarna börjar skrika
är det bäst att lämna staden.
Alla steg man tar räknas ändå inte
bara de som görs framför eliten.
Jag har inte tid för mina vänner längre.
Där perrongen tar slut växer blommorna fram.
Det luktar antagligen sorglig härlig sommar, tjära och sten.
Men jag kan inte känna nåt för jag är instängd i en tub av tid och metall
Men jag längtar inte längre bort, eller hit, lika mycket
Och jag lämnar den här staden när bussarna skriker och
mellan hägg och syren, en tid som inte längre existerar.
De gräver ut och bygger nytt
på alla ställen där de hemlösa bott.
Kan man kalla hemlösa för hemlösa
när de skapat sig en egen värld, ett eget hem, av papper och plast?
De bygger nytt och gräver bort
alla försök att sätta bo och finna lugn
med nya hus för mer transaktioner, mer ting
krymper världen för vissa.
Jag minns de gamla övergivna
och sedan återkoloniserade skogsdungarna
med gamla trädgårdsväxter
och nya människor
jag minns känslan av att trampa in i något
privat.
Nu gräver de bort och nytt och bygger nytt och bort
alla mellanrum.
Alla kreativa mellanrum försvinner
i ett byggmoln av ljud och damm.
Kvar står alla vi som bott och levt och tänkt
i mellanrummen
mellan vägarna,
mellan tårarna,
mellan solarna,
mellan orden,
mellan träden,
mellan rummen.
När jag var liten lekte jag i en glänta i skogen. Det var som en öppning i skogen, där hade någon levt ett liv. Jag minns inte om det fanns några som helst grunder eller spår från bebyggelse men öppningen vittnade om det i sig. Nångång sa nog någon att det var en gammal boplats. Jag minns inte att jag någonsin reflekterade över att någon hade bott i min glänta, att någon kanske hade hämtat vatten eller vattnat sina djur i plurret. Att någon svettats för att gräva upp dikena som vi hoppade över och la båtar i, att någon slagit gräset som sedan växte upp och var ett hav som vi vadade igenom. Jag reflekterade nog aldrig över det och inte senare heller under min uppväxt. Inte vad jag vet. Inte vad jag minns.
Några kilometer bort från gläntan i skogen där jag lekte som barn har massa andra barn lekt och sprungit i skogen. I Krusenbergs skogar fanns antagligen också bäckar att hoppa över och träd att klättra i och där lekte nog torparungar och där bodde torparfamiljer och kanske kan deras liv och brukande ha lämnat platser som min barndomsglänta. Men jag har aldrig riktigt brytt mig tidigare. Var torparna och torpen har varit i hela mitt liv vet jag inte. Kanske har det med att jag på somrarna varit mycket uppe i Dalarna med en helt annan social historia eller är det bara så att jag aldrig frågat eller undrat. Jag minns inte att jag läst om dem i böcker eller sett dem på TV. Jag har aldrig tyckt om böcker som utspelat sig i ”historiska perioder” eller fascinerats över gamla grejer egentligen, vad jag minns, även om jag är riktigt sentimental och nostalgisk av naturen, men bara över korta tidsavstånd och personlig historia.
Men förresten, i min resa i mig själv kanske jag kan hitta en del reflektioner över äldre tider, även om det inte rört torp. Kanske har jag någon gång undrat över höladan som stod på ett gärde, det måste ha varit en gammal äng, ovanför min farmors sommarstuga i Gopa i Dalarna. Jag minns hur jag och min syster lekte i höet som då fortfarande slogs och lades in där. Sen slutade ängen att slås och ladan att fyllas med hö. Och jag minns skosulorna som låg under det gamla timmerhusets glesa gråa grund. Någon sa att det bott en skomakare där som klippte till sulor, eller var det bara min fantasi som sa det? Undrar om jag reflekterade över varför han skulle ha bott i en hölada med en horisontellt tvådelad dörr? Jag minns att jag lekte att det var ett stall.
Nu är jag sentimental och får en klump i halsen varje gång jag läser om ett öde i en backstuga eller ett torp. Men jag gråter för vad som helst nu för tiden, det är så jag lever och lär.
Vätterns kalla blågröna vatten slår upp mot stenarna utanför slottet
och jag sitter skyddad innanför glas och murar,
med tunga bojor och krav.
Men jag kan fortfarande känna
starka vårvindar som rusar upp vattnet i vågor
och stark vårsol som smälter snön på slätten.
Och jag kan fortfarande se kallt marsvatten
som väter stenarna
och dimblå skogsberg
Långt, långt där borta
Träden ser ut att frysa och längta, tålmodigt
med sina grenar fastfrusna och fastväxta
i konstiga, stela poser.
Som om de blivit överraskade av vintern.
Som att de varje år lyckas förtränga
den stora sjöns förödande kraft
att förstena och kristallisera
genom sin
våta kyla.
Kan marssolen befria oss alla,
Mig från bojorna
Sjön från kylan
Slätten från snön
Och träden från isen?
idag bultar mitt hjärta
för bruna fält
och för elstängslen, skogarna och bäckarna
för stugorna, snöfläckarna och rådjuren
de smala vägarna
mellan höjderna som reser sig med husen
väldigt ödmjukt ur åkrarna
för skogsbeklädda släntar
och för enbevuxna hagar
små fabriker med korrigerad plåt,
ruttnat trä i falurödfärg och
svara, gröna, blåa tak
för solen som gör gräset grönt när vintern aldrig kommer
idag bultar mitt hjärta
för det som jag gång på gång
tycks ta för givet
Det hölls möte i en av stadens parker.
Den där man passerar mot bron och där ljuset reflekteras så starkt från vattnet och från glashuset på andra sidan vattnet.
Det hölls ett möte när hösten blev kall och gräset vitt.
Ett möte om hur man klarar av avsaknaden av värme
och om skadade hjärtan som fortfarande glöder
och om svidande ögon i den bitande vinden.
Och alla andra bara rusar förbi, rusar hem
men de höll sitt möte för att hålla kylan och ensamheten
borta för en liten stund
jag tillbringar mina dagar med att läsa gamla namn
och sammanställer lista på lista
över platser jag aldrig varit på,
över platser jag aldrig kan besöka,
så som de varit i den situationen som listan berättar om.
Jag reser mellan platser på papper
mellan gamla mikrofilmers svarta och vita skärpa, grynighet och otydlighet
drar jag mig fram och tillbaka mellan åren
för att nångång, i hopp om att nångång,
hitta nån sorts gömd, eller i alla fall glömd, skatt.
Är det en sanning jag söker
eller bara ett tidsfördriv för ett eller ett halvt liv?
Tror jag att det finns något att avtäcka,
eller är det tusen bitar i ett pussel som måste fogas samman på rätt sätt,
för att skapa något,
visa något,
något som aldrig skådat dagens ljus
i just den formen jag har format detta något?
Det kanske aldrig har funnits,
det kanske aldrig har varit så?
Det kanske inte finns nåt därute för mig att hitta.
Jag har packat väskan
Jag har sagt hej och hejdå
Stapplat och vandrat
Om vartannat
Strukit bort tårar
Med baksidan av smutsiga händer
Mina smutsiga händer
Jag har krypigt bort
Jag har hoppat fram
Över sten och myr (fast och flytande i mitt liv)
Undrat om min väg
är Min och var den leder
Om alls någonstans
Om alls var som helst
Jag har pratat färdigt
Jag har aldrig sagt nog
Bitit mig i tungan
och fingret av smärtan, rädslan och ilskan
Tassat runt askan
för att stanna i elden
och precis tvärt om
Jag har trasat sönder
Jag har lagat något
Och på alla ömma punkter på min kropp
Och alla andras
Har jag tryckt och klappat
Tiden går och det här
är allt jag kan prestera just nu.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
|||
|