Senaste inläggen

Av Maja Lagerqvist - 28 maj 2008 08:51

Jag lämnar allt där där

När bussarna börjar skrika

är det bäst att lämna staden.

Alla steg man tar räknas ändå inte

bara de som görs framför eliten.

Jag har inte tid för mina vänner längre.

 

Där perrongen tar slut växer blommorna fram.

Det luktar antagligen sorglig härlig sommar, tjära och sten.

Men jag kan inte känna nåt för jag är instängd i en tub av tid och metall

 

Men jag längtar inte längre bort, eller hit, lika mycket

Och jag lämnar den här staden när bussarna skriker och

mellan hägg och syren, en tid som inte längre existerar.

Av Maja Lagerqvist - 2 maj 2008 12:22

De gräver ut och bygger nytt

på alla ställen där de hemlösa bott.

Kan man kalla hemlösa för hemlösa

när de skapat sig en egen värld, ett eget hem, av papper och plast?

 

De bygger nytt och gräver bort

alla försök att sätta bo och finna lugn

med nya hus för mer transaktioner, mer ting

krymper världen för vissa.

 

Jag minns de gamla övergivna

och sedan återkoloniserade skogsdungarna

med gamla trädgårdsväxter

och nya människor

jag minns känslan av att trampa in i något

privat.

 

Nu gräver de bort och nytt och bygger nytt och bort

alla mellanrum.

Alla kreativa mellanrum försvinner

i ett byggmoln av ljud och damm.

 

Kvar står alla vi som bott och levt och tänkt

i mellanrummen

mellan vägarna,

mellan tårarna,

mellan solarna,

mellan orden,

mellan träden,

mellan rummen.

Av Maja Lagerqvist - 28 mars 2008 18:42

När jag var liten lekte jag i en glänta i skogen. Det var som en öppning i skogen, där hade någon levt ett liv. Jag minns inte om det fanns några som helst grunder eller spår från bebyggelse men öppningen vittnade om det i sig. Nångång sa nog någon att det var en gammal boplats. Jag minns inte att jag någonsin reflekterade över att någon hade bott i min glänta, att någon kanske hade hämtat vatten eller vattnat sina djur i plurret. Att någon svettats för att gräva upp dikena som vi hoppade över och la båtar i, att någon slagit gräset som sedan växte upp och var ett hav som vi vadade igenom. Jag reflekterade nog aldrig över det och inte senare heller under min uppväxt. Inte vad jag vet. Inte vad jag minns.

 

Några kilometer bort från gläntan i skogen där jag lekte som barn har massa andra barn lekt och sprungit i skogen. I Krusenbergs skogar fanns antagligen också bäckar att hoppa över och träd att klättra i och där lekte nog torparungar och där bodde torparfamiljer och kanske kan deras liv och brukande ha lämnat platser som min barndomsglänta. Men jag har aldrig riktigt brytt mig tidigare. Var torparna och torpen har varit i hela mitt liv vet jag inte. Kanske har det med att jag på somrarna varit mycket uppe i Dalarna med en helt annan social historia eller är det bara så att jag aldrig frågat eller undrat. Jag minns inte att jag läst om dem i böcker eller sett dem på TV. Jag har aldrig tyckt om böcker som utspelat sig i ”historiska perioder” eller fascinerats över gamla grejer egentligen, vad jag minns, även om jag är riktigt sentimental och nostalgisk av naturen, men bara över korta tidsavstånd och personlig historia.

 

Men förresten, i min resa i mig själv kanske jag kan hitta en del reflektioner över äldre tider, även om det inte rört torp. Kanske har jag någon gång undrat över höladan som stod på ett gärde, det måste ha varit en gammal äng, ovanför min farmors sommarstuga i Gopa i Dalarna. Jag minns hur jag och min syster lekte i höet som då fortfarande slogs och lades in där. Sen slutade ängen att slås och ladan att fyllas med hö. Och jag minns skosulorna som låg under det gamla timmerhusets glesa gråa grund. Någon sa att det bott en skomakare där som klippte till sulor, eller var det bara min fantasi som sa det? Undrar om jag reflekterade över varför han skulle ha bott i en hölada med en horisontellt tvådelad dörr? Jag minns att jag lekte att det var ett stall.

 

Nu är jag sentimental och får en klump i halsen varje gång jag läser om ett öde i en backstuga eller ett torp. Men jag gråter för vad som helst nu för tiden, det är så jag lever och lär.

Av Maja Lagerqvist - 20 mars 2008 08:45

Vätterns kalla blågröna vatten slår upp mot stenarna utanför slottet

och jag sitter skyddad innanför glas och murar,

med tunga bojor och krav.

 

Men jag kan fortfarande känna

starka vårvindar som rusar upp vattnet i vågor

och stark vårsol som smälter snön på slätten.

 

Och jag kan fortfarande se kallt marsvatten

som väter stenarna

och dimblå skogsberg

Långt, långt där borta

 

Träden ser ut att frysa och längta, tålmodigt

med sina grenar fastfrusna och fastväxta 

i konstiga, stela poser.

Som om de blivit överraskade av vintern.

Som att de varje år lyckas förtränga

den stora sjöns förödande kraft

att förstena och kristallisera

genom sin

våta kyla.

 

Kan marssolen befria oss alla,

Mig från bojorna

Sjön från kylan

Slätten från snön

Och träden från isen?

Av Maja Lagerqvist - 3 mars 2008 21:26

idag bultar mitt hjärta

för bruna fält

och för elstängslen, skogarna och bäckarna

för stugorna, snöfläckarna och rådjuren

de smala vägarna

mellan höjderna som reser sig med husen

väldigt ödmjukt ur åkrarna


för skogsbeklädda släntar

och för enbevuxna hagar

små fabriker med korrigerad plåt,

ruttnat trä i falurödfärg och

svara, gröna, blåa tak

för solen som gör gräset grönt när vintern aldrig kommer

idag bultar mitt hjärta

för det som jag gång på gång

tycks ta för givet

Av Maja Lagerqvist - 28 februari 2008 21:59

Det hölls möte i en av stadens parker.

Den där man passerar mot bron och där ljuset reflekteras så starkt från vattnet och från glashuset på andra sidan vattnet.

Det hölls ett möte när hösten blev kall och gräset vitt.

Ett möte om hur man klarar av avsaknaden av värme

och om skadade hjärtan som fortfarande glöder

och om svidande ögon i den bitande vinden.

Och alla andra bara rusar förbi, rusar hem

men de höll sitt möte för att hålla kylan och ensamheten

borta för en liten stund

Av Maja Lagerqvist - 28 februari 2008 21:52

jag tillbringar mina dagar med att läsa gamla namn

och sammanställer lista på lista

över platser jag aldrig varit på,

över platser jag aldrig kan besöka,

så som de varit i den situationen som listan berättar om.

 

Jag reser mellan platser på papper

mellan gamla mikrofilmers svarta och vita skärpa, grynighet och otydlighet

drar jag mig fram och tillbaka mellan åren

för att nångång, i hopp om att nångång,

hitta nån sorts gömd, eller i alla fall glömd, skatt.

 

Är det en sanning jag söker

eller bara ett tidsfördriv för ett eller ett halvt liv?

Tror jag att det finns något att avtäcka,

eller är det tusen bitar i ett pussel som måste fogas samman på rätt sätt,

för att skapa något,

visa något,

något som aldrig skådat dagens ljus

i just den formen jag har format detta något?

Det kanske aldrig har funnits,

det kanske aldrig har varit så?

Det kanske inte finns nåt därute för mig att hitta.

Av Maja Lagerqvist - 28 februari 2008 21:51

Jag har packat väskan

                      Jag har sagt hej och hejdå

Stapplat och vandrat

                      Om vartannat

Strukit bort tårar

Med baksidan av smutsiga händer

Mina smutsiga händer

 

Jag har krypigt bort

                      Jag har hoppat fram

Över sten och myr (fast och flytande i mitt liv)

                      Undrat om min väg

är Min och var den leder

                      Om alls någonstans

                      Om alls var som helst

 

Jag har pratat färdigt

                      Jag har aldrig sagt nog

Bitit mig i tungan

och fingret av smärtan, rädslan och ilskan

Tassat runt askan

                       för att stanna i elden

                      och precis tvärt om

 

Jag har trasat sönder

                      Jag har lagat något

Och på alla ömma punkter på min kropp

                      Och alla andras

Har jag tryckt och klappat

Tiden går och det här

är allt jag kan prestera just nu.

Skapa flashcards