Pappret fylls av formler som du måste lära dig att förstå

Gatorna fylls med snö och det är svårt för alla att ta sig fram

Huvudet fylls med tankar du inte vill tänka på

Och staden fylls med människor

men ingen som pratar med dig.

Himlen töms som ditt hjärta

och allt sprids ut och försvinner

under folks fötter.

En annan stad i ett annat land

Och det är så långt hem nu.

Det finns en vän någonstans men hon är långt borta nu

Det finns en gata som du känner men du kan inte ta dig dit

Det finns en sång du sjunger men du har glömt alla ord

Och det finns ett hjärta långt inne

men du blundar för varje slag 

Gator töms som ditt huvud

men ingen glömmer så lätt

fast du tror du kan.

En annan stad i en annans hand

Och kanske är du hemma nu.

De har krossat stenarna

i stenkrossfabriken utanför fönstret

och jag krossar mina drömmar varje dag

när jag sitter i den stora tankefabriken och inte klarar av

att leverera, att komma på nåt otänkt.

Och det blir aldrig nåt,

det kommer inte ut nåt

av allt det jag gör.

Jag samlar, tänker, letar, hittar.

Men ingenting att bygga

nåt av till den stora fabriken i söder

fabriken för tankar

och för krossade drömmar.

Det samtalades på alla möjliga språk

Grupper av människor

Klungor av uppspärrade ögon

Samtalen

som oroliga gick mellan husväggarna

hustaket som föll ner över oss alla

som den första snön över den gråsvarta asfalten.

Jag är rädd för orden

Det var jag inte tidigare

Fast nu ljuger jag

Jag har alltid varit rädd för dem

För vad de ska bevisa

För vad de kan få mig att visa

Men jag har alltid hållit dem nära inpå,

Lekt med orden i hemlighet

För att på nåt vis slippa stå där bredvid dem sen

För jag är rädd för orden

För vad de ska bevisa

Liten men stor, hem igen

Hem igen

till min barndoms myggbett.

Tillbaks igen

till mina unga drömmar som jag glömde (eller kanske tappade bort)

när jag for.

Drömmar om då

som jag redan passerat nu.

 Omärkbart.

bara att vara här

kan få mig att gråta.

Jag känner mig för gammal

och för ung

som om jag växt ifrån allt

men ändå är fastvuxen här.

Som jag - helt förändrad.

Det var så mycket som vi skulle göra

så mycket vi skulle hinna med.

Allt som skulle ske,

som skulle hittas just när vi hade hade tid

för allt som skulle fylla oss och förtrolla oss.

Men sen var det som om visarna till klockan fick feber

och allt blev isande varmt,

snön började brinna och huttrande värme fyllde oss

tills vi stelnade till i den rinnande tiden.

Och vi missade allt vi skulle ha fått.

Allt vi hade blivit lovade, av allt och alla.

Och vi grät floder, när det gick upp för oss

att vi var kvar där i var.

Och vi grät floder, forsar och hav

fast vi inte riktigt förstod varför,

men det var nåt om livet och hur allt hade gått snett eller inte ens snett, enades vi om,

hur det inte hade gått alls.

Och fastän vi liksom försöker le åt det nu,

så känner jag att det fortfarande stämmer.

Mer och mer för varje dag.

Hon på posten utan legitimation.

Vad finns det att göra när det inte finns en enda människa som kan intyga att man är den man är? När man tappat bort sin legitimation och inte kan få ett nytt för att ingen vet vem man är.-

 Nej, jag har ingen. Ingen! inget...

Desperation, fast hon var lugn. Ensamheten hade inte kommit nyss.Hon gick varje dag med sitt vita hår och sin hatt och pratade med människor som inte fanns och människor som inte lyssnade. Alltid vandrade hon vidare längs gatan med folk som bara gick förbi och inte lyssnade på hennes tunna röst.

Och ingen kunde intyga att det var just hon var hon och att hon fanns. 

Plötsligt kom jag påhur vi hade kämpat.

Hur vi verkligen hade kämpat

och vi gav väl egentligen aldrig riktigt upp

men allt liksom rann uti sanden,

försvann när kvällarna inte längre behövde värmeljus och te för att klara sig.

Och kanske tröttnade man lite

och plötsligt var inte allt lika självklart längre.

Det fanns så mycket annat i vägen.

Kanske ville man inte se längre,

eller så såg man så mycket mera.

Jag vet inte varför men det var inte längre samma sak

och något tog slut.

men jag minns som i ett svagt sken från tända ljus

hur vi satt och pratade halva nätterna

och just då var det bara vi som riktigt förstod.

Förstod hela världen och ingen annan brydde sig.

Jag minns och saknar,

saknar kvällarna då du och jag visste hur allt var,

vad som var rätt och vart vi stod.

Tillsammans mot alla andra.

Vart står vi nu?