Senaste inläggen
Jag minns den där resan
då jag var liten. Och vi åkte med bil
genom hela länder
och landade i helt nya system och andra skuggor.
Det var farliga färjor med bruna tvålar
och stora skorstenar med svart rök.
Det var igenvuxna lekparker och grå cement
istället för gräs.
Vi sov i bilen med gardinerna fördragna
eller övernattade i slitna rum med fula möbler.
Det var tidiga mornar och man vaknade i bilen
med fukt på rutan och nybakat bröd från ett bageri.
Sommarnätterna lyste i blått sken när vi såg fladdermöss
och hörde syrsor.
Och man var fortfarande liten & barn
och sommarlovsveckorna tog aldrig slut.
Den sommaren var flugorna galna.
Runt de flög
Som flygplan med berusade piloter.
Kanske var det en annorlunda energi i solen
den sommaren.
Det var varmt
på kvällarna.
Och havet var kallt och blågrönt
på dagarna.
Och guldstänk överallt.
Himmel så långt man kan se
så långt så det punkterar hjärtat.
Det finns någonstans jag vill fara
Ska ta mig dit någon dag och bara stirra och
hålla hårt i jackan och håret
För där blåser man nästan bort om man inte håller fast i allt
på den bleka stranden där man kan bli fast för alltid
Där går vinden nästan genom sand och sten
och knuffar dig till en punkt då det inte finns någonting att återvända till
Det kallas väl the point of no returnför där är havet och himlen till slut ett
och
sånt punkterar en kropp som min
När vi satte fart var det som om jag reste
tillbaks i tiden
och överallt satt minnena och sjöng
vackra sånger
om hur allt hade varit.
Men när jag tittade ordentligt var det fortfarande det.
Det var som om naturen växte och
människorna blev som små dockor
och levde stillsamt i sina små dockhus med gula fönster som lyste i natten.
Allt var så märkligt och betydde så lite och så mycket
landskapet höjde sig
över allt annat, och var kung.
citykyrkan, fjärde mars 2003
Du säger att det gör ont i hjärtat
all upprustning och nedrustning.
Hur allas liv blir pornografi
och sånt alla kan se även om man inte vill.
Den här kalla vintervärlden i kalla Vinterstockholm
fryser dig ända in till benmärgen
ända in till själva livet.
Nu skyddar inga preventivmedel eller bilbälten dig längre.
Allt går nu på högsta hastighet,
in i väggen,
in i elden,
äta askan.
Många blundar tills de släcker sänglampan.
Då gråter de,
då gråter du.
För allt i världen, för allt i dig.
Det gör ont i hjärtat säger du
Och jag hittar inte ens rätt ord
Och skriver fel om fel saker
För det finns så mycket som jag måste göra hela tiden.
Men du har ont i hjärtat
och jag har ont i kroppen
överallt.
Ingen av oss orkar varken gå eller släppa taget nu.
När jag tittar på dig ser jag spåren av natten
och nu blundar faktiskt du också
Jag försöker se men när inte ens du orkar betrakta
finns det liksom ingen kvar att hålla fast vid
ingenting kvar att hålla tillbaka, att rädda.
För jag vill att du ska rädda mig
om jag ska kunna rädda dig.
Om jag ska kunna rädda världen.
Sågmyra
Nu drar hösten in och snart kommer väl vintern.
Det närmar sig att flytta bort igen. Vänta på våren i lägenheten,
där ingenting växer av fri vilja.
Inget solljus når in genom de nytvättade glasfönstrena.
Inte som här ute. Inte som i backen vid stugan.
Och varje år blir det samma saknad,
över allt man inte kan göra, få tillbaks eller skapa.
Hela kroppen kliar, men alla rörelser gör för ont för att du ska orka.
Och nu kommer ju snart vintern, hösten har redan dragit in löv i stugan, på backen.
Där ute börjar det bli kallt.
Och himlen är redan blå på ett sätt den bara blir när dagarna är för korta
och månaderna blir för långa då du måste flytta.
De dagarna du verkligen vill vara ute, men kylan, smärtan och allt annat hindrar dig.
Tills våren igen. Då kanske allt föds igen.
Så som det alltid gjort och alltid ska göra.
Snott från andras vackra världar
Allt det här
det vackra
allt har jag bara till låns
inte mitt på riktigt
inte mitt
inte fullt ut
och snart
snart inpå
måste jag härifrån
eller det vackra iväg från mig
jag hör nog hemma någonstans jag med!
men antagligen inte här.
allt är nu så vackert
och sorgligt
och passar mig men inte min värld
så snart far jag nog hem
och tar mitt och mina
till en annan stad, ett annat land, en annan värld.
men jag kommer alltid känna
längta.
Längta efter allt det där vackra
och sorgliga
som finns här,
i mig bara till låns
men ända så verkligt.
Jag skulle vilja skriva
den bok du skulle orka läsa.
Jag skulle vilja vara så mycket
för så många,
men jag vet inte ens vad jag är för någon.
Jag skulle vilja vara
den som fick dig att se upp mot himlen
de dagar man faktiskt kan se någonting.
Det är så mycket jag skulle vilja
säga till andra
och så mycket som aldrig kommer att bli sagt.
Det är en jävligt stor värld vi kommit till
och det är så mycket som inte kommer bli som man vill.
Så mycket ord som kommer att låta fel
och så mycket som kommer att bli precis som man kunde tänka sig
Inte precis men nära nära nära
så man tänkt
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
|||
|