Du håller hårt i flaskan och vinglar till lite

Den bekanta smaken av sen kväll på väg mot morgon väller knappast över dig

Men du känner nog att det är dags att gå hem.

Hem, ner och sen upp fast man inte orkar eller vill.

Dina ögon blinkar till några gånger i ljuset och du drar dig förbi alla jackor i dörren

och äntligen känner du frisk luft i dina lungor och tystnaden blir som en befrielse

för dig

gatan är hal för första gången

den här gången

men du ska gå här fler gånger

på fruset vatten i hala backar

och sen töar allt

innan det blir torrt där du går

och då kan man inte längre skylla snubblande och närhet på isen längre.

Då är det istället vår och efter ett tag

kan solen värma dina bleka ögon

men de ändrar aldrig färg,

det är bara kontexten.

Du låter upp din dörr och vågar äntligen sluta ögonen och mörkret i ditt rum blir självvalt

och tryggt.

Kläderna på golvet, kroppen mellan lakanen och sömnen 

kommer aldrig på en gång.

Trådtapperskan

Jag har tappat tråden

eller har jag aldrig haft någon?

Det var så mycket lättare

när ni fanns runt mig

då kändes dygnet inte lika hopplöst ensamt som det gör nu ibland.

Nu blåser det ganska ordentligt runt mig

och mina kinder svider nästan varje dag.

Kan ni inte komma tillbaks?

fast det var jag som drog.

Jag vet att alla sprids

och vi är inte små längre.

Det är ingen annans ansvar

så plötsligt så står man där ganska själv

och undrar hur alla andra gör.

För jag gör allt och ingenting fungerar

för jag vill bara att tiden ska gå.

Jag vill tappa andan

och flyga och skatta och inte tvärt om.

Det regnar och snöar

och musiken är så långt borta

knappt hörbar

Sitter utan andra andetag och väntar

på att någonting ska komma

jag vill inte ha sommar

men jag orkar inte frysa längre.

inga spår följer jag, inga spår lämnar jag efter mig

Den frostade världen jag lever i

är så vacker när solen är framme

varje gren med rimfrost

gnistrar och blinkar till

Och överallt finns spår att följa

men inga jag provar leder dit jag vill

det är andras spår i andras världar

nu blåser vinden upp till storm

och snön dras ner från träden

alla spår blir fyllda

och jag kommer inte ens att hitta tillbaka

och inte hitta dit jag ville eller inte ville ens

Nu finns inga spår att följa länge

Och även om de var fel så var de en säkerhet

Nu borta, inga spår, inga vägar, ingen aning

om var jag ska eller är på väg

Eller var innan

In i stormen, ut på andra sidan

och inga spår följer jag

inga spår lämnar jag efter mig

Mitt hjärtas rytm har nåt allvarligt fel.

Och något tungt sitter på mina lungor och skrattaråt hela skiten. 

Ensamhet skakar om hennes hår

Vinden gör henne tårögd

Havsluften fuktar kinderna

Så röda av den bitande brisen.

Och hon flyger iväg själv,en ensam grå fågelskrämma.

Såg dig i ljuset från solen

I skuggan av den klarblåa himlen.

Med ögon som taket över oss idag,

såg jag dig gå av och an, rödrosig.

Och se bort över marken,

fallfärdig och flygfärdig.

Du känner varje löv under dina fötter, liksom jag.

Och kroppen faller ljudlöst när du ser upp och ler.

Det är kraften i dig

och svallvågorna från sommarens dag,

när den dragit fram med dig i spetsen.

(Och mig på bottnen, av Alltet),

som får mig oförklarligt…

mående.

Det blir alltid blåmärkenpå kroppar som härjas.

Stora mörka märken,

spår av slag (kalla ord?)

Ord mot huden

Som svider och bränns

Och gör hål och märken

Stora mörka hål och märken. 

En dimmig morgon visar sig och sänker sig ner över husen.

Staden badar i dimmor,

i sitt morgondopp.

Inte en yta är helt torr, ute.

Men där inne,sover kinden

med endast små fläckar som spår

av våldet.