Solen ska tina min frusna tid

som varit stel som i en frysbox

sen i vintras.

Solen ska koka mitt tinande liv

tills jag flyger som ånga

upp till molnen över er alla.

Ibland sammanfaller det

Både naturen och jag i uppror

samtidigt.

Inga soliga dagar när det regnar i mig

Ingen lugn himmel när mina tankar blåser till storm

Bara trasiga grenar på marken

där jag snubblar fram

och kallar det för att leva. 

Sommarnätter tycks så vemodiga

All den lycka som himlen rymmer

kan inte mätas med all den sorg

och saknad

som finns därunder.

Min vinter var inte kall,

och jag frös inte

balanserade på snöflingorna utan att lämna spår.

Kläderna låg utslängda

över hela mitt liv

men de blev inte ens kalla eller blöta i snön.

Inte förens våren kom

och smälte snön jag levt på

och blötte ner

allt. 

Och jag föll ner under jorden

för tung för att kunna flyga på vattendroppar.

Sommaren

Hyllorna forsade ner från väggen

när hela huset rasade samman.

varelsen sprang förtvivlat runt

i desperata och smått meningslösa

försök att fånga känslornasom stått längs väggarna,

gömda i burkar(av lögner). 

Kudden luktade fortfarande salt

och hur mycket man än räddadeså smakade luften utanför

spillror av drömmar.

Varför måste solen skina just idag?

Just idag, när jag bara vill sitta inne i mig

och inte gå ut till allt annat

och andra

jag sitter hellre här själv (släcker ner och drar för rummets ögon med tyg)och låtsas

att det är den mörkaste och kyligaste höstkvällen

då man bara får vara inne och göra ingenting.

Men jag vet,

att när den kvällen kommer

kommer jag vara ute för att frysa

 med mig själv ett tag.

För att se om stjärnorna från i somras

fortfarande finns.

Helt tom är jag

ekande ljud i mellangärdet. 

Och trött är jag

men om jag sluter mina ögon kommer jag att ligga vaken i en lång väntan.

Nästan en evighet

känns det som

En ensam, helt ensam nästan evighet.

Som om jag befann mig

på en annan planet långt bort i rymdens oändlighet

eller kanske som ett flygande frö utan någon jord att landa på.

Eller kanske i kallt vatten.

Tappad, drunknad.

Någonstans där det inte går att leva,

att andas. 

Vart är alla andra som förut lät runt mig? 

Som förut talade med mig (till mig i alla fall)

Nu hör jag mest en tickande klocka. 

(en bomb, tidsinställd.) 

Vem ställde min klocka? 

Jag hör andra ljud också.

Dörrar som aldrig öppnas

och steg som aldrig kommer

och aldrig går. 

Nu ska jag snart ge mig av

försöka, invänta.

Men var säker.

Jag kommer igen. 

Och igen och igen. 

Tiotusen

10 000 löv föll över mig.

De ramlade kanske

ner över mig med flit.

Så som det alltid sker,

som det ska vara,

som det måste.

 Liksom ett regn

från en himmel,

sprängfylld med vatten

som bara måste ut

liksom ett träd

med armarna fulla med gamla löv

som bara måste falla

 över mig.

Likt regndropparna

som alltid ramlar

när jag inte har nåt skydd.

(Löven täcker mig inte helt tydligen)